AKTUELLT

OM OSS

DISTANSKURSER

STUDIEDAGAR

FÖREDRAG

PRODUKTER

LÄNKAR

KONTAKT

Distanskursen Lärbarhetsfaktorn – kursbeskrivning

Lärbarhetsfaktorn handlar om de avgörande faktorer i lärande som är psykologiska till sin natur, alltså, relationer, emotioner och mognad. Det finns många tecken på att lärbarheten hos våra elever minskar. Konsekvenserna för skola och utbildning är betydande. I den mening som detta är sant så blir undervisning svårare, trots att vi är bättre utrustade pedagogiskt än någonsin tidigare. Dessutom ökar gapet mellan elevernas potential och vad de presterar. Att undervisa mer och intensivare är inte svaret. Svaret är att öka lärbarheten.

Vad som driver lärandets motor är de två grundläggande psykologiska processerna om anknytning och mognad. Vi skulle aldrig behöva lyfta på ”motorhuven” till denna motor om allt fungerade som det skulle. Men hos allt fler elever fungerar den inte. För dessa elevers skull är det nödvändigt att vi bekantar oss med dessa grundläggande drivkrafter och deras roll i lärande och beteende.

Mognadsprocessen spelar en avgörande roll i lärande och beteende. Snarare än en enda mognadskraft som vi tidigare trott, så förefaller det finnas tre distinkta mognadsprocesser. Ett annat tidigare missförstånd är att dessa mognadsprocesser är aktiva hos alla barn och lätt kunde engageras genom en utvecklingsvänlig pedagogik. Exempelvis utgår vi från att alla barn är intresserade och nyfikna av sin omvärld, att de har framåtskridande förmåga; lärarens utmaning var bara att utnyttja detta engagemang. Detta optimistiska synsätt har visat sig hopplöst naivt. Det är sant att alla barn har potentialen att mogna, men dessa processer måste vara aktiva i barnet INNAN de kan engageras i undervisning. När barn saknar dessa processer så minskar deras lärbarhet avsevärt.

Ett annat exempel är den integrativa mognadsprocessen som möjliggör för barn att uppleva inre konflikt vilket bland annat gör självkontroll möjlig. Elever som saknar integrativ förmåga är impulsiva i sitt beteende, svart-vita i sitt tänkande, egocentriska i sitt relaterande, beter sig illa mot bättre vetande, och kan inte dra nytta av att bli konfronterade. Lärare är rejält handikappade när det gäller att hantera ett barn som saknar integrativ förmåga.

På samma sätt gör den adaptiva processen det möjligt för ett barn att lära av negativa erfarenheter och motgångar. Om denna process saknas så kommer eleven inte att kunna lära sig genom försök-och-misstag eller dra nytta av rättelser. Dessa barn gör samma misstag om och om igen och är oförmögna att lära av sina misstag. Rättelser är ett av de viktigaste redskapen i undervisning och över åttio procent av allt lärande tros ske genom försök-och-misstag. För dessa elever fungerar inte heller konsekvenser i syfte att hantera beteenden i pedagogiska miljöer. Implikationerna av bristande adaptiv förmåga är betydande och illavarslande för både lärare och elever.

Eftersom såväl våra läroplaner som vår pedagogik utgår ifrån att alla elever har adaptiv, integrativ och framåtskridande förmåga, så får vi betydande problem när ett allt större antal elever saknar dessa förmågor. Dessa elever behöver ett alternativt synsätt, både för att engagera dem i lärande och för hantera deras beteende.

Elever som inte mognar psykologiskt är förinställda att enbart styras av anknytningens lagar. Med andra ord kommer dessa elever, oavsett ålder, bara att lära sig av de personer de är emotionellt anknutna till eller till vad annars som tillfredsställer deras anknytningsbehov. Allt annat är psykologiskt irrelevant för dem. Detta skulle inte vara ett problem i utbildning om dessa elever spontant knöt an till sina lärare eller använde sin lärare som kompassriktning. Det har alltid funnits barn som misslyckats med att mogna och som fortfarande varit duktiga på att lära. I själva verket är elever som lär sig genom anknytning högt motiverade på sätt som inte alla andra elever är. Exempelvis är anknytnings-baserade elever mycket mer benägna att lära sig genom att imitera, ha förebilder, memorera, kartlägga, uppfatta signaler från läraren, orientera och klassificera. Anknytnings-baserade elever kommer också mer sannolikt att vilja uppfylla förväntningar och vinna tävlan liksom att lära sig för att få erkännande och status.

Problemet är att dagens västerländska kultur inte uppmuntrar vuxen-orientering eller elev-lärare relationer. Sociala förändringar har eroderat den traditionella vuxen-orienteringen hos våra unga och gjort kontakten med läraren mindre självklar. När vi får alltfler omogna elever så har vi endast anknytning att tillgå för motivation, men däremot inte alltid den relation som är nödvändig för en anknytningsbaserad undervisning. När barn som inte mognar inte heller förmår knyta an till sina lärare, så blir de i praktiken icke-lärbara.

Svaret på den minskande lärbarheten hos våra elever är inte att undervisa intensivare utan att undervisa annorlunda. Det är viktigare än någonsin tidigare att vi blir medveten om vad som får en elev lärbar och att använda denna kunskap för att skapa en sammanhang att undervisa i. Det finns inget tvivel om att anknytning är den starkast motiverande kraften i undervisning, men den måste infångas för undervisningens syften. I en kultur som inte erkänner vikten av barn-vuxen anknytningar måste vi kompensera detta genom aktiva initiativ för att hämta in de anknytnings-beroende eleverna och på så sätt få dem lärbara. Om vi inte kan vinna hjärtat hos eleverna som fastnat i utvecklingen, är det osannolikt att vi kan påverka deras tankar och inre värld.